Sover många timmar men vaknar sällan utsövd. Drömmer drömmar som folk vill kalla för bra drömmar men för mig är de bara en påminnelse för allting som jag inte har och är. Staplar matteboken, geografiboken och psykologiboken vid fotändan av sängen. Rummer badar i ett rosa sken från gardinen. Led Zeppelin spelas, Babe I'm Gonna Leave You. Imorgon är dagen jag har fasat för i flera veckor. Det nationella matteprovet. Lär mig hela Pixies diskografi på bas. Köper kaffe för mina sista pengar. Läser för många bloggar om människor som verkar alldeles felfria men egentligen inte är det. Går i Dr Marten-kängor trots längdkomplex. Debatterar med mamma om förortsbränderna och känner att debatten är vunnen när hon reser sig från stolen och säger "Du pratar bara strunt."

Idag ramlade min mobil i golvet och det blev två sprickor tvärs över skärmen. Jag har haft guldkedjor runt halsen och mammas skinnjacka med rött foder som hon köpte när hon ville vara Sandy i Grease.

Igår var jag hos Saga på middag när hon slänger fram en biljett som the står Adam Ant på och hennes pappa berättar att han såg honom i England och jag dör och letar upp min Stand And Deliver vinyl så fort jag kommer hem och lyssnar om och om igen.

Istället för att sova kan man till exempel dansa bort småtimmarna till Sexy Sushi och 2002-musik, somna på Sagas axel på bussen till Slussen, sitta på sin parkeringsplats när det börjar bli ljust ute och prata med CG om ~love~ och sedan måla naglarna rosa med glitter på. När man vet att man ska vara på jobbet klockan 11 morgonen därpå.

Schooly again.

Kom hem från Cannes för några timmar sen. I en vecka har jag vandrat runt i Cannes. Nice. Monaco. Solat, badat, ätit brie och köpt moodrings, glittrigt nagellack, Sexy Sushis nya album och en speldosa som spelar La Valse D'Amélie när man vevar den. Tittat på Casinos, röda mattan utrullad framför festivalområdet. Kanske kanske kanske ser jag Xavier Dolan???? Dog vid tanken. Såg aldrig honom.

 

Det känns så märkligt att komma hem och upptäcka att det inte finns någon tid längre, från att ha haft all tid i världen. Jag måste hinna med så mycket den här veckan och nästa. Det finns så lite tid. Jag vill hinna göra det jag vill, träffa människor jag saknat och tycker om. Försöker balansera. Jobba, plugga, hänga. Får ingen sömn. Balanserar mellan F och E i matte. Nästa prov det sista provet. Det avgörande.

 

I natt när jag inte riktigt visste om jag sov eller var vaken så lovade jag mig själv att sluta vara blyg. K O M I G E N N U GROOVY NICKZ!!!!!!!!!!!!!! Nej. Kom hem och klippte min lugg i badrumsspegeln så att jag inte kan gömma mig under den längre. Ha ha som om det skulle göra någon skillnad.

Fredag. Missade mitt tåg, kom fram till Malmö central en halvtimme innan vår spelning. Blev skjutsad i ilfart till arena tillsammans med Tyra i Timothys pappas bil. Väl där kramade och pussade jag på mina vänner och ramlade ut på scenen med 4 barbiedockor i handen. Ppl loved us. Sedan köpte vi ett flak öl och promenerade till en hemmafest där vi dansade till funk hela natten.

Imorgon åker vi äntligen till Malmö. Det kommer bli så bra. På kvällen spelar vi på Arena 305 tillsammans med Timothys band och på lördagen tar vi tåget in till Köpenhamn. Har köpt film till min analoga kamera, vår fotograf Peter ska med, vi ska hänga med alla bra folk vi känner där OCH BA BLAZE THE HAZEEEEEEEEEE PPL LUV ME

The past couple of days. Haft spelning på 44:an med indiekids, haft spelning med gothare, jobbat på Skansens tivoli med Saga där jag numera är anställd, varit på en stel fest med Clémentine och Saga, haft spelning igen på ett ställe som såg ut som en 60s diner med en scen som tagen ur en musikvideo med Pulp, blivit bff med CG.

Det är den där tiden på året som det blir lite svårare att andas. Trots att himlen är alldeles blå och snön ute i trädgården har smält och jag har fått jobb på tivoli och allting borde vara så lugnt och bra så är det precis tvärtom. Plötsligt har jag svårt att balansera allting. Jag tittar runtomkring mig och alla verkar vara så organiserade, stabila, lyckliga. Bara det faktum att kunna gå upprätt och inte falla ihop och börja gråta blir en utmaning vissa dagar. Jag betraktar de vänner som fortfarande tycker om Håkan Hellström av hela sitt hjärta. Jag blir nostalgisk. Två veckor senare är jag också där igen. Jag inser att jag hade slutat skriva och slutat läsa. Dagboken som brukade vara prydligt skriven med svart bläck skrivs nu bara i klockan 04 en lördagsnatt med olika typer av markeringspennor. Osammanhängande skrift som egentligen inte betyder något. Vi trängs i ett hus långt bort med en bunt radioaktiva tonåringar med lysrör runt armarna och kristaller runt halsen. Vi dansar hela natten och det känns bra men inte rätt. Hon försöker visa att hon bryr sig. Jag springer. Den här helgen skulle jag räcka till. Men det finns ingen tid. Vi sitter så nära varandra som det bara går. Jag ser in i hans ögon men kan inte läsa av honom. Det är jag som väljer, bara för att jag vill.